En Kåsa Kaffe - Att uppfostra en frilufsare

ATT UPPFOSTRA EN FRILUFSARE

Jag har sett det många gånger hos kompisar och bekanta. Den där blicken med lika delar förtjusning och ängslan när de står inför en ny fas i livet.

Där glädjen inför att få dela det med en liten även innehåller en viss rädsla över att allting förändras. Jag säger samma sak varje gång; det
kommer bli annorlunda men det är magiskt och det finns ingen plats så enkel att passa ett barn
på som en myr eller ett fjäll.

Så var det åtminstone för oss och jag minns vår inställning till det. Vi var fast beslutna att det faktum att vi skulle få barn inte skulle göra att vi inte tog oss ut längre och det tror jag var ett viktigt första steg. Att bestämma sig.

Samtidigt måste man vara öppen för förändring, det är nödvändigt, för det är liksom inte rimligt att topptura i stökig terräng för att kunna ta de där gömda lössnöåken långt inne i jämtlandsfjällen med en fjällpulka släpandes efter sig. Däremot så är det inga problem att dra nämnda fjällpulka över samma fjäll för att hitta en plats att fika på, blickandes ut över platsen du året innan tog det där lössnöåket ner för.

Det är lätt, och kanske lite klyschigt, att säga att det handlar om inställning men där i ligger nyckeln. För den där tröskeln som ibland kan vara nog så svår att ta sig över för egen del blir aningen högre när det även ska packas blöjor, välling och en extra napp. Så är det men det är lika bra att förlika sig med det tidigt. Däremot är belöningen desto större! Jag återkommer ofta, både i tanke och samtal, till min första vintertältning med barnen och min dotter Lo pratar fortfarande om att det var den mysigaste tältningen. Då var mina barn visserligen 6 år gamla men jag gruvade mig lite. Min fru jobbade och jag ville passa på för att det var sånt där vårvinterväder som sällan infinner sig. Ni vet då när det är t-shirtväder men fjällen är vita och isarna tjocka. Förutsättningarna var helt enkelt optimala men samtidigt så var det en del att fixa själv och det enklaste hade såklart varit att sova hos min farmor för att sen sticka ut igen nästa dag. Men. Jag hade bestämt mig, inställningen är nyckeln du vet, och vi skulle göra det. När vi väl var på fjället och allt var förberett och fixat så var det inte krångligare än att tälta ensam. Eller ja, det är väl sanning med modifikation men man växer in i rollen och hade jag gjort samma fjälltur som nybliven förälder hade jag nog tyckt att det var jobbigare. Det gäller att börja i ett tempo som både är lagom och passar sig själv. Då kommer man att axla rollen successivt.

En annan viktig del i att känna sig trygg med frilufsande tillsammans med små barn är att inte krångla till det. Att gör samma, eller enklare, saker än tidigare är receptet för att det blir bra. Det är att ge sig själv förutsättningar för att det ska bli lyckat och att ni vill göra det igen. Jag tar upp det här bara för att jag ibland ser en vilja och strävan efter att börja med något nytt tillsammans med barnet eller barnen. Det är fint och beundransvärt men risken när man kommer på att man ska bli en friluftsfamilj och vill tälta på fjället samtidigt som man har en ettåring är att det går snett och man inte vill göra det igen. Här är enkla dagsturer din bästa vän. Det behöver inte vara tjorvigare än att packa upp festis och varmkorv ur en mattermos, kasta lite sten i vattnet och sen gå hem. Det är också friluftsliv.

När barnen sen blir äldre ställs man inför nya utmaningar och inser att det var enklare att ta med
ett barn som inte kunde uttrycka så specifikt att något inte är roligt. Det här är något jag och min
fru ofta påminner varandra om. Att ta sån motsträvighet med en nypa salt. För den slutsatsen vi
dragit är att den där motviljan att följa med infinner sig lika ofta när det gäller att till exempel åka
och handla som när vi ska till fjälls.

Jag tror att den handlar om att barnen själva vill bestämma och ha koll på läget mer än att de inte vill fara till fjälls. Ibland behöver man därför helt sonika strunta i det, packa sig iväg och åka ändå, för det kommer bli bra jag lovar. Det är åtminstone min erfarenhet av det men en annan, och häftig lösning, är att involvera barnen mer i planeringen. Låt dom vara med och bestämma rutt för vandringen, även om det inte är den kortaste eller enklaste vägen så är det något mäktigt med att låta barnen ta rodret en stund. De växer av det och så även ni.

Att de där två kilometrarna ni tänkt gå tar en halvtimme extra är värt det för ni kommer ha skoj
och det är häftigt att låta barnen gå först och visa vägen. Det fina i det, förutom att det ofta
undviker gnissel, är att på det viset rustar ni nästa generations frilufsare med erfarenheter som de
behöver senare. För vi hoppas såklart att dom kommer fortsätta att upptäcka samma fjäll som vi
själva vuxit upp i.

Hälsningar Viktor/En Kåsa Kaffe